Press

Mötesplats Steneby artikelserie #10: I magnetfältet mellan konsumtionskritik och excentriskt mode

– Sakta ner för fan! Låt saker få gro i lugn och ro!

Amandah Andersson är modeskapare och illustratör, med en karriär som gått i raketfart sedan examen på Beckmans (Modedesign 2013). Modevärlden beskrivs ofta som en för planeten ohälsosamt ombytlig och oeftertänksam bransch, vilket spontant kan göra Amandahs utrop lite förbryllande. Men hon har i hela sitt liv hyst en blandning av hat och kärlek till mode. Samtidigt som hon grävt ner sig i de psykologiska aspekterna av hållbarhetsfrågorna, såsom ängsligheten bakom vårt överdrivna sätt att konsumera varor, varandra och världen runt omkring, har hon utvecklat ett eget utropstecken av färgexplosiva kostymer och kreationer.

Drömmen om ett långsammare tempo gäller samhället, men också hennes egen verksamhet. Van att ständigt leverera blixtsnabbt växte behovet av att komma bort från hastighetsnormen, hitta en annan tidsbubbla för att återfinna det grundliga utforskande av idéer och uttryck hon minns från skoltiden. Det är därför hon nu sitter här med en kaffekopp i handen, i Stenebys bibliotek, i sista fasen av ett halvårs Artist in Residence. Det var här på Stenebyskolans förberedande utbildningar Form och Design samt Kläder som hennes bana började. Hon förklarar återvändandet så här:

– Eftersom jag både studerat och undervisat här vet jag ju att det är en väldigt kreativ plats där det också är lätt att göra projekt. Jag väldigt nöjd med att bo och arbeta i Stockholm, men jag uppskattar verkligen de förutsättningar för lugn och koncentration som den här platsen ger.

Halvåret kan nog knappast beskrivas som en viloperiod med det där långsamma tempot som kanske efterlängtades. Det har blivit många tågresor till huvudstaden, där inte minst lanseringar av det egna modemärkets, Ama Awe, kreationer omöjliggjort något fullskaligt eremitliv i skogen. Och lat har hon knappast varit under sina månader på Steneby. Det inser man lätt efter att ha sett hennes utställning. Den fyller konsthallen med enorma sidensjok, kimonos, masker och sjalar, allt täckt av vindlande och skarpa mönster och figurer som suger blickarna till sig. Rubbet gjort under halvårets dalslandsveckor. Från början tänkt som ett ordbundet manifest för mötet mellan mode, psykologi och hållbarhet, utvecklades det efterhand till ett visuellt sådant. Genom tecknade bilder och mönster, bearbetade i datorn och digitalt och kemikaliefritt printade i Malmö, har hon formulerat sin uppfattning av fyra begrepp: konsumtion, globalisering, tid och identitet. Färgrikt betyder inte glatt, snarare giftigt som grodor i Amazonas, i Amandahs symbolvärld. Sålunda markeras uttrycken för begreppet ”konsumtion” med de största färgkaskaderna. Hon förklarar:

– Jag vill ge en bild av konsumtionen som religion, som ett monster som klafsar över världen och tar sig in i alla tankar och samhällen.

Amandahs karriär framstår som så där snabbstartad och kursstabil som många säkert drömmer om. Efter examensvisningen på Beckmans blev hon kontaktad av, och snart vän med, en producent från popscenen, väl länkad till många av de allra största i vårt land. Snart hade Amandah gjort scenkostymer åt bland andra Maia Hirasawa, Frida Hyvönnen, Ane Brun och Linnea Henriksson. Och kimonon blivit något av hennes varumärke. Men vad var det dessa kunder fastnade för? Amandah gör kvalificerade gissningar:

– Det är fortfarande ett väldigt beige och grå modekultur här i vårt land. Trist, men det gör också att det finns mycket att tillföra. Jag har alltid gillat det dramatiska och kanske pråliga, mode för excentriska personer. Och det går nog hem på scen.

En smula komiskt är att just hennes rörelse mot det sceniska vållade henne en del kritik på Beckmans; hon fick rådet att renodla modetänket eller byta till kostymspåret. Amandah berättar om en klasskamrat som också avråddes lägga bort sin passionerade arbetsmetod. Hon lyssnade inte heller på det örat, utan körde på och fick omgående stor publicitet. Exemplen är många: den som får lägst siffror i lärarnas böcker blir inte sällan den som faktisk slår igenom. Vilka råd finns då att ge den som vill lyckas försörja sig inom det kreativa fältet? Vilka tips finns till de studenter som snart är ute i den egentliga världen?

– Kanske måste man vara ja-sägare i två år, men utan att tappa siktet på målet. Sen tror jag på ödmjukhet inför andra personer och deras kompetenser; om man fungerar bra i lag växer kontaktnäten fort. Men såklart finns det olika recept för att lyckas.

Kaffet är slut och Amandah visar trots sitt glada sätt drag av trötthet. Dagen har hon ägnat åt att jonglera med den matematik som krävs för att en flock studenter ska få en lyckad kursdag i maskinstickning. För inte länge sedan hade hon sin sista av fem heldagar av tryckworkshops för mellanstadieelever från kommunen, här på Steneby. Hon minns dagarna som fantastiska, cirkuskaotiska och långt mer inspirerande än hon väntat sig. Att jobba med barn fanns inte tidigare riktigt i hennes verktygslåda för framtiden, nu gör det kanske det:

– Det känns jätteviktigt att visa barn att de är välkomna på sådana här platser, att alla barn kan få chansen att ingå i kreativa sammanhang. Jag kunde höra barn utropa: ”Shit, vilken cool skola!”

Modebranschen då, sedd med hållbarhetsglasögon, hur ska det gå med den? Amandah menar att hållbarhetsfrågorna inom mode fått betydligt större genomslag i andra delar av världen, hon nämner Hong Kong som exempel. Och även här finns en scen av modeaktivister. De vill peta på normerna och vägrar acceptera att mode ska handla om att utsätta länder i syd för skit medan konsumenter hetsas att köpa månadens smak för att bli coola.

– I det fältet vill jag verka, avslutar Amandah.

Text: Jonatan Malm
Foto: Martin Gustavsson

Originalartikel

Mer om Steneby AIR

 

 

Amandah AnderssonComment